Livet är som en berg&dalbana. Det går upp & det går ner & det svänger & kränger.
Är så galet trött på att inte känna det där inre lugnet, det kryper konstant i kroppen på mej.
Vill hitta tillbaka till den jag är, har tappat bort mej nånstans efter vägen i allt som hänt i år.
Så här skrev "lottach" i sin blogg för nån dag sen:
"Jag är så satans jävla trött, trött hela tiden, trött på nästan allt.
Jag blir trött för att det är så satans kallt, trött på att jag älskar
ensamheten lika mycket som jag hatar den.
Kan man inte bara få välja de grejer man tycker om och strunta
i resten. Trött på att inte veta vad kvalitet är och jävligt trött
på att jag tänker på det hela tiden. Vad är värdigt?
Hur känns det här om hundra år, när jag är död?
Blir trött för att jag måste krångla till det, jag är ju annars
så jävla bra på att leva.
Perfektionism ut i fingerspetsarna.
Värdelöst att leta efter någonting man aldrig hittar,
någonting man aldrig kommer på.
Life is a fucking bitch sometimes."
På ett ungefär hur jag känner ibland.
Jag har det ju bra, jag & Nova har det bra men ändå känner jag en frustration som jag inte kan sätta fingret på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar